Vissa dagar är jag extra ledsen över att indien börjar kännas mer och mer som en dröm. Jag borde bara vara extremt tacksam att jag överhuvudtaget haft chansen att åka iväg och resa, men ibland känns det mest sorgligt. Jag tänker på Padam som var vår trygghet i Jaipur när allt i öknen gått åt helvete. Jag tänker på Badal som körde oss i en taxi i 8 timmar och fick 700 kr av oss. (Det var t.om extra) Han bjöd oss på middag och var bara 20 år gammal. Eller barnen i öknen som upprepade "pen?" men vi förstod inte att de ville ha pennor för att få gå i skolan. Ska nog lägga till det på min bucket list - ta med 1000 pennor till jaisalmer öknen innan jag dör.